Bergen är mina kölappar
När jag var liten samlade jag på kölappar. Jag kunde speja i timtal utanför Huskvarnas postkontor innan jag stormade in och norpade dyrgripen ”gul 58:a” framför snoken på nån häpen tant i luddig mössa.
Tjusningen var jakten på det kompletta, det hundraprocentiga. Avbockningslistan där inget längre återstår.
I vuxen ålder har kölapparna bytts ut mot bergstoppar. Men min dille på kompletta listor består.
Varför berg och inte frimärken?
Jag är uppvuxen med långa vandringar i de svensk-norska fjällen. Fjällbjörkar och renbajs känns som hemmaplan. Där har jag lärt mig att älska naturen, den fysiska ansträngningen och tävlingsmomentet i att erövra en bergstopp.
Som liten parvel trollbands jag av berättelserna om Hillary och Tenzing och de andra stora bergbestigarna. Hemma i pojkrummet drömde jag om att bli som dem.
Det var emellertid först i vuxen ålder som jag verkligen snöade in på berg. När jag sommaren 2010 gav mig iväg på en expedition till Kilimanjaro hade det vilande intresset väckts till liv. Sedan dess är bergen mina bästa vänner.